För en potentiell papegojägare så finns det gott om fåglar att välja mellan, trots att det är ett relativt sällsynt djurslag i folks hem. De föds upp mer och mer, samtidigt som den stora majoriteten av dessa ungar snart hamnar på annonssidor och behöver nya hem. Vad är för- och nackdelarna med att köpa ungar versus omplaceringar?
Fotograf: Dave L och Ruth Rogers
En sak som nu och då tas upp i papegojkretsar är - ska jag ta en unge eller en omplacering? Båda har sina fördelar och nackdelar, både för fåglarna och för dig.
En vanlig missuppfattning är att en nybörjare måste köpa en nyss avvand, handmatad unge i tron att det är det enda sättet för fågeln att binda sig till sin nya ägare.
Detta är helt enkelt inte sant, och att uppfostra en liten papegojbebis till en sund, vuxen individ är inget för novisen. Men samtidigt kan en omplacering vara minst lika svår, framförallt om den har ett jobbigt förflutet.
En unge ger dig en fräsch start
En liten papegojunge har inga befästa beteenden. Allt de har när de kommer ur holken är sina gener, de generella beteenden som hör till dess art, och bara några få erfarenheter av veckorna den funnits på jorden. Den kommer hem till dig utan några dåliga beteenden.
Den plockar sig inte, den vet inte att om den skriker som en galning så kommer den automatiskt få din uppmärksamhet, den har inte lärt sig öppna skåpdörrar och slänga ut saker, och den har inte lärt sig att bitas för att få som den vill.
...men bebisar växer upp
En tam, just avvand papegojunge (köp aldrig någonsin en icke avvand unge, hur lockande det än är) är bland det sötaste som finns. Är det dessutom en kakadua kommer den kräva att du gosar med den non stop - de varken skriker högt, bits, attackerar folk eller har några andra "antisociala" beteenden för sig alls. Du kan inte tro det du läst i alla artbeskrivningar, det här är ju inte alls som det folk skriver om!
Det är ju en helt underbar varelse och du kan inte förstå varför inte alla skulle vilja ha en sådan dunboll hemma.
Men även de sötaste ungar växer upp. När det här händer varierar såklart beroende på art, men för de flesta större gojor är den magiska siffran ungefär två års ålder. Plötsligt är den lilla ungen inte så medgörlig längre, den börjar styras av hormoner, och den vill inte ha en "mamma" längre. Den vill ha en partner, och har ett revir att skydda.
Vid det här laget blir många papegojor som förbytta, inte minst hanarna av amazonsläktet och kakaduafamiljen, vilka är de som oftast omplaceras i tonåren då de plötsligt blivit ohanterliga.
Och ägarna förstår ingenting. Deras söta, gosiga lilla sötnäbb har plötsligt bestämt sig för att hata dem. Eller tvärtom, de älskar sin ägare för mycket och attackerar alla som hotar reviret - som ägarens partner, barn och vänner.
Har man dessutom yngre barn hemma blir situationen lätt ohållbar då papegojan ser barnen som rivaler för sin utvaldas uppmärksamhet, och även de attackeras vilt med näbbar och klor.
Så får fågeln flytta på sig, för att den betedde sig som det den är - ett vilt djur. Detta skulle inte behöva hända om ägaren hade betydligt större kunskap och vana av papegojor, och kanske en annan livssituation. Inga ömma barnfingrar i närheten exempelvis.
Precis som att någon som är ny på hästar aldrig bör köpa sig ett föl för att "lära den rätt från början", så bör en novis på papegojor inte förvänta sig att denne kan uppfostra en liten unge till den perfekta sällskapsfågeln.
Fotograf: J E Theriot
Oavsett om du skaffar en unge direkt från en uppfödare, eller en omplacering
från en annons, så kan båda fåglarna bli precis lika bra eller dåliga sällskap.
Omplaceringar med ett dåligt förflutet
Sedan finns det förstås, ofta av just ovan nämnda anledning, en aldrig sinande ström av fåglar som behöver nya hem. Lika vanlig som missuppfattningen om att man måste ha en unge för att den ska binda sig ordentligt till ägaren, lika vanlig är missuppfattningen att alla omplaceringar är "förstörda" fåglar som endast de med åratal av erfarenhet bör ta på sig.
Det finns nästan lika många anledningar till att fåglar omplaceras som det finns fågelägare. Men några av de vanligaste är...
Tidsbrist. De här är enormt tidskrävande djur, alla med någon kunskap alls om papegojor vet det. Och med ett normalt liv med jobb, vänner och aktiviter kan ingen tillfredställa en ensam papegojas krav på sällskap. Även om man har flera blir det lätt så att tiden helt enkelt inte räcker till.
Inte för att det är något fel på fågeln.
Ändrade familjeförhållanden, vilket ofta innebär utökning i form av småbarn. Papegojor, med sina inbyggda flismaskiner och megafoner (och ofta höga avundsjukefaktor, tillbaka till tidsbristen), är ingen vidare kombination med yngre barn.
Då man inte säljer sina barn för att de inte går ihop med papegojan, så är det fågeln som får flytta på sig.
Inte för att det är något fel på fågeln.
Allergi. Fåglar, inte minst gråpapegojor och kakaduor (detta inkluderar nymfkakaduor, men framförallt de vita kakaduorna), dammar. Detta damm kan framkalla allergi, och vara förödande för personer som redan har lungproblem, som astmatiker. Även vanlig fågelspillning och fjädrar kan damma och ge något så otäckt som "bird fanciers lung", en sjukdom som innebär inflammation i lungorna.
Vilket som, så får fågeln i de flesta fall flytta på sig.
Inte för att det är något fel på fågeln.
Skrik. Alla fåglar låter, punkt. De allra flesta papegojor är betydligt mer högljudda än något annat djur vi vanligen håller i fångenskap, och denna volym (eller, som hos undulater, konstanta tjattrande) är ofta mer än vad folk är beredda på.
Så helt normal ljudnivå och beteende för arten får ofta ägarna att ge upp och sälja fågeln.
Inte för att det är något fel på fågeln.
Bitande. Papegojor är vilda djur med vilda instinkter, och deras näbbar är formade för att knäcka de hårdaste nötter och gröpa ur trästammar för att göra bohålor. Låt oss inte glömma att de måste försvara reviret mot andra fåglar. Detta kan bara resultera i en sak - papegojor kan bitas, och det hårt.
Inte minst på vårkanten, när hormonerna spirar och även den mest väluppfostrade fågeln kan attackera utan uppenbar anledning. Detta kan bli för mycket för vissa, som inte hade väntat sig djupa, blödande jack i diverse kroppsdelar när de skaffade sig en fågel. Så gojan får flytta.
Inte för att det är något fel på fågeln.
En kort rundtur på Sveriges stora annonssida, Blocket, ger mig idag, den femte juni 2011, följande resultat.
Femårig blåpannad amasonhane, säljes på grund av nytillskott i familjen och medföljande tidsbrist.
Ett par sjuåriga jakos säljes på grund av tidsbrist.
Nymfkakaduor på tre och sju år säljes på grund av tidsbrist.
Treårig Timneh jako säljes på grund av tidsbrist.
Ettårig jako säljes på grund av allergi.
Elva månader gammal pionus säljes på grund av tidsbrist.
Fjorton år gammal Albakakadua säljes på grund av flytt.
Treårig gulpannad amason säljes på grund av tidsbrist.
Tio månader gammal Equadoramason säljes på grund av tidsbrist.
Morhuvad papegoja på två år säljes på grund av tidsbrist.
Som synes så är tidsbrist en mycket vanlig orsak, om vi utgår från att ingen av annonsörerna ljuger. Antingen visste de inte vad de gav sig in på eller så förändrades deras liv plötsligt och oförutsägbart, eller båda delarna.
I vilket fall som helst innebär det inte att det är något fel på fåglarna.
Fotograf: Kioan
Amasoner syns sällan plockade, vilket kan bero på deras härdiga psyke, något som är på gott och ont.
De plockar sig inte av minsta lilla, men de visar inte när de lider lika lätt som andra fåglar.
Men fåglarna som faktiskt har problem?
Min poäng hittills har varit att majoriteten av omplaceringsfåglarna man ser ute på annons är inga problemfåglar, de är bara helt vanliga papegojor i fel personers händer.
Men det betyder inte att det inte finns problemfåglar. Fåglar som plockar och gnager upp sitt eget skinn (det senare är ytterst sällsynt och syns mest hos kakaduor), fåglar som skriker dag och natt av ångest eller andra, osunda anledningar, fåglar som är fobiska för olika saker, fåglar som är överdrivet aggressiva mot alla (eller nästan alla) i sin omgivning, och så vidare.
Dessa är såklart allvarliga fall som bara ska vara i händerna på seriösa, kunniga personer med stor erfarenhet av fåglar med svårt förflutet. Men jag upprepar, ytterst få av fåglarna man ser på exempelvis Blocket är sådana.
De är som sagt bara normala, vilda djur i fel personers händer, och även den söta ungen kommer växa upp och bli som dem, hur duktig man än är.
Fotograf: Bran Delion
En liten grupp unga dvärgpapegojor som blir handmatade för att sedan säljas till att
bli någons sällskapsfåglar.
Uppfödningens baksidor
Uppfödningen av papegojor som sällskapsfåglar har i allafall en god sida - den tar bort efterfrågan på viltfångade fåglar, något som för övrigt dödar tusentals fåglar varje år och tar ännu fler från sina hem för att spendera resten av sina dagar i små burar.
Papegojuppfödningen hindrar alltså, eller saktar ned, uttömningen av papegojor ur regnskogarna.
Men papegojuppfödningen har också flera baksidor, av vilka många är helt oförsvarbara. Viltfångsten är helt klart inte något bra, men uppfödandet i fångenskap och idén med handmatning som något obligatoriskt står för minst lika mycket av papegojornas lidande, världen över.
Stora, "proffsiga" uppfödare håller ofta avelsparen i rent ut sagt ovärdiga förhållanden. Förhållanden uppmuntrade av vissa såkallade "experter", som burar där fåglarna inte ens kan flyga. Paren som bor där är bara äggfabriker, och äggen (eller mycket små ungar) tas ofta direkt från föräldrarna för handmatning.
Tar man bort äggen häckar föräldrarna genast igen för att ersätta ungarna de förlorade, vilket innebär mer pengar för uppfödaren. Det borde vara rätt klart för potentiella papegojköpare att detta rör sig om enormt intelligenta och kännande djur, inte långt från oss själva, så man kan föreställa sig traumat föräldrafåglarna får gå igenom igen och igen när de får sina ungar tagna från sig.
Ungarna, som ju föds upp av människor, förlorar all kontakt, umgänge och inlärning de normalt skulle ha fått från sina föräldrar, något som kan komma att spela betydande roll för deras mentala hälsa genom hela deras liv.
Många handmatade ungar matas genom "tvångsmatning", då man trycker ned ett rör i halsen på dem och klämmer ned maten direkt. Ungarna får alltså varken tigga eller svälja själva, som de gör i det vilda. Också befinner de sig ofta, istället för i en mörk bohåla, i en starkt upplyst kuvös sin första tid i livet, redan innan dess ögon öppnats.
Som om inte detta var nog händer det även att ungarna, när deras fjädrar kommit ut helt, genast vingklipps innan de säljs.
Allt detta ses av många i fågelvärlden som något fullständigt normalt som ingen ifrågasätter.
Dessa ungar, och det här är sanning för den stora majoriteten av papegojor uppfödda i fångenskap, säljs då vidare till oanande köpare som bara ser den söta dunbollen.
Åter till det som togs upp i början av artikeln - folk som köper myten om den perfekta, handuppmatade papegojungen, och vilka snart är inne för en stor överraskning. En överraskning som resulterar i ännu en omplaceringsfågel.
Dessa fåglar säljs sedan från hem till hem, en process som kan ge dem en resa från en oinformerad ägare till en annan, i femtio år eller mer.
Bitska fåglar kanske hålls instängda i sina burar i åratal - ibland decennier - när allt som krävs är lite förståelse och några timmars träning för fågeln. Skrikande fåglar säljs från en okunnig ägare till en annan. Många blir slagna, satta i mörka källare eller rent ut sagt ignorerade i åratal.
För att inte tala om de "ohanterliga" fåglarna som uppenbarligen inte kan vara sällskapsfåglar, och då säljs (ofta med goda avsikter) till uppfödare, där de kan producera fler fåglar, mer pengar i en ändlös cirkel av lidande.
Hur vi kan kalla oss fågelälskare och behandla fåglar på detta vis är bortom mig. Älskar man verkligen fåglarna så köper man dem inte från uppfödare eller djuraffärer.
Ungen du köper, oavsett om det är för att du tror att uppfödaren är bättre och ärligare än han eller hon egentligen är eller för att du tycker synd om ungen, kanske får ett bra liv hos dig. Den kanske till och med blir din vän för livet. Men om man verkligen älskar fåglar så måste man se bortom ens egna papegojor, och låta det sträcka ut till utsatta fåglar över hela landet, kanske även hela världen.
Är ditt hjärta stort nog för det?
Det tror jag faktiskt.
Fotograf: Darlee Byron
Utomlands, framförallt i USA och UK, trängs miljontals papegojor i överfulla räddningscenter.
Räddningshem som skulle behövas i Sverige också. Vi kanske inte har samma överpopulation av
fåglar som de har, men vi borde väl ta hand om det innan det händer?
Efterfrågan skapar fler fåglar
Det borde vara rätt klart att om man köper en unge från en uppfödare eller djuraffär så visar man då säljaren att det finns en efterfrågan på denna produkt, vilket det ju faktiskt är för säljarna
(Notera att jag med det inte menar att alla uppfödare där ute ser djur som saker, för det tror jag verkligen inte att de gör. Jag tror att de antingen älskar pengarna eller sig själva mer än djuren, eller älskar djuren men tar ut den kärleken på fel vis.)
Köper man en unge, så kommer säljaren genast producera fler fåglar för att ta dess plats. En till fågel hamnar alltså i denna värld, och en omplacering förlorar en chans till ett hem, varje gång någon köper en unge.
Ta däremot in en omplacering, och en oönskad eller helt enkelt missförstådd fågel har fått ett nytt hem. Och efterfrågan på ungarna sänks, alltså kommer inte lika många födas upp. Vi har redan tillräckligt med papegojor för femtio år framöver, då de lever så länge.
"Lidandet kommer inte sluta förrän årtionden efter att uppfödarna av vita kakaduor stängt sina holkar för evigt. Även om det hände imorgon, skulle tillgången på ledsna och misskötta fåglar på räddningshem inte torka ut de närmaste femtio åren. Vissa människor dedikerar sina liv åt att reparera skadan som uppfödare har gjort.
Kakaduauppfödare: Snälla, ta era huvuden ut ur sanden där de har varit nedgrävda i åtminstonde ett decennium. Skulden ligger helt och fast på er tröskel. Om ni verkligen älskar kakaduor så ska ni sluta föda upp dem nu. Och papegojägare, om ni älskar dem, så sluta köpa dem från uppfödare. Bara när det inte finns någon efterfrågan kommer marknaden torka ut och upphöra."
- Rosemary Low, en av världens största papegojexperter, som själv varit uppfödare.
Kloka ord, och de gäller alla papegojfåglar, inte bara kakaduor.
Och som sagt av Greg Glendell, den kända papegojbeteendevetaren - om fågelhobbyister inte gör betydande och snabba förbättringar i skötseln av fåglar, kommer fågelhobbyn som vi känner till den inte att överleva. Och om den inte ändras så förtjänar den, av hänsyn till fåglarna, att förbjudas.
Författare: Frida Nyberg
Jag har tillstånd att använda bilderna i artikeln, men vill på intet sätt antyda att fotografernas åsikter reflekterar mina.
