I många miljoner år har papegojor genomgått en mycket annorlunda evolutionsväg i jämförelse med däggdjur och har utvecklat ett mycket annorlunda sätt att leva på. Olyckligtvis är många papegojägare aldrig informerade om dessa betydande skillnader. På grund av det kan vi, oavsiktligt, behandla papegojor mycket dåligt i fångenskap. Mitt grundsätt med papegojor är att använda vår kunskap av vilda beteenden, förutsättningar och krav som min guide.
Fotograf: Luc Viatour
Detta relaterar till alla aspekter av att vara med papegojor; hur de föds upp i fångenskap, socialt samspel, hur de äter, sover, leker, lär sig nya saker, hanterar nya situationer och hur de förflyttar sig. Nyckeln till allt detta är att förstå fågelns naturliga beteenden och behov och passa in dessa närhelst möjligt med papegojor i fångenskap. Denna metod, känner jag, är ungefär så helsäker som vi kan vara, under förutsättning av den begränsade information vi har idag angående de flesta papegojarter.
Så, som ett konrekt exempel, ta en fågels rörlighet, och minns hur viktigt höjd är i en fågels värld. Eftersom fåglar till skillnad från de flesta däggdjur kan flyga, så har de en extra "dimension" vad beträffar hur de rör sig vilket relaterar till höjden av alla saker i deras värld. Fåglar har ingen föreställning om hinder såsom väggar, tak, fönster, speglar, etc. Dessa saker existerar inte i deras värld och de har aldrig någonsin utvecklats för att förstå sådana saker inuitivt. Så, de har ingen medfödd beteendereportoar för att hantera sådana saker. Om de introduceras till några av dessa främmande saker, kommer de flesta (men inte alla) fåglar lära sig att acceptera dem, åtminstonde till en viss grad.
Glada, friska fåglar, riktigt uppfostrade i fångenskap bör vara kapabla att flyga som en del av deras normala sätt att förflytta sig, varje dag av deras liv. De borde faktiskt bli uppmuntrade att flyga och att flyga med alla de skickligheter av de flygar-ess som papegojor är. Vi bör inte se flygande som ett "problem" att "lösas" genom vingklippning. Istället, då det är en så grundläggande del av att vara en fågel, borde flyglöshet generellt ses som orättvist mot ett djur vars hela väsen har utvecklats runt dess förmåga att flyga. Så istället för att tänka på vingklippning som "grundläget" att ta till sig när man håller papegojor, borde vi vända om det här, och tänka på vingklippning som en sista lösning, inte en första eller förutsatt handling att ta till på sällskapsfåglar.
Fotograf: Dana Colan
Fågelns (Poicephalus meyeri) vingpennor har blivit klippta och den klänger sig fast mot ett handtag. Den verkar ängslig, och skulle nog flyga till en säkrare sittplats om den kunde.
Detta har såklart stora inblandningar i hur vi håller fåglar som sällskapsdjur i våra hem. Du måste uppmuntra fåglarna att utveckla deras skickligheter i flygning under deras naturliga period av flygfärdighet, vilket sker under veckorna och månaderna efter att de har lämnat boet. Självklart kommer det vara kraschlandningar och olyckor; precis som ett krypbarn faller nu och då när hon lär sig gå. Om du får panik och klipper fågelns vingar i det här stadiet, kommer det göra saker mycket svårare för fåglarna att landa säkert. En fågels vingar fungerar både som propellrar och luftbromsar, beroende på hur de används. Borttagandet av vingpennor kommer inte bara begränsa fågelns förmåga att lyfta. Detta begränsar också fågeln dess förmåga att bromsa.
De flesta människor som vingklipper fåglar, inklusive många fågelveterinärer och uppfödare har endast lite kunskap om aerodynamik eller ens grundläggare information om ruggningsföljd och bytande av vingpennor hos papegojor; trots faktumet att sådan information har funnits tillgänglig i många årtionden. Så, när fåglar vingklipps, är det knappast förvånande att många lider av både fysiska problem såsom brutna blodfjädrar, eller beteendeproblem såsom ett frustrerat flyktförsök*. Dessa kan lätt resultera i frustration eller sjukliga beteenden såsom fjäderplockning, självstympande eller repetativt skrikande. Detta betyder inte att självklart kommer alla vingklippta fåglar lida på detta sätt, utan att man ska inte bli förvånad när de gör det.
Att leva med en fågel med intakta vingar betyder att du måste, såklart, fortfarande ha god kontroll över den. Lyckligtvis, tack vare en papegojas medfödda intelligens är detta lätt avklarat genom grundläggande träning i lydnad, inklusive flygkommandon. Sådana kommandon kan vanligen läras ut under ett par dagar. Det har alltid förvånat mig att, med tanke på papegojors intelligens, gör de flesta papegojägare inget mer än lär fåglarna att kliva upp eller ned, och sedan tror att de har en färdigtränad fågel. Papegojor kan lära sig dussintals, kanske hundratals kommandon. Att kliva upp och ned är bara början på processen. Korrekt gjort kommer lydnadsträningen ge dig en utmärkt tvåvägskommunikation med fågeln, vilket är anledningen för träning ändå. Så, för att återvända till att leva med en fågel så naturligt som möjligt från fågelns synvinkel. Jag skulle generellt förespråka att vi upprätthåller flygande fåglar och lär dem enkla flygkommandon.
Fotograf: Jasper Nance
En gulnackad amason med vingarna i behåll. Med en kunnig och ansvarsfull ägare finns det ingen anledning för att en fågel inte ska få ha användning av sina vingar.
Detta nödvändiggör att man tar till försiktighetsåtgärder angående några uppenbara saker såsom öppna dörrar och fönster, tar bort speglar och luftfläktar, och att lära fåglarna om de osynliga hinder fönster är. Du kommer också behöva instruera fågeln i var den kan landa och var den inte kan, inom rummen den har tillgång till. I allmänhet är alla höga sittplatser förbjudet område och fåglarna bör lära sig det.
Som den brittiske fågelveterinären Neil Forbes säger, ju mer en fångenskapshållen fågels naturliga behov och "friheter" kan utövas, desto bättre för fågelns förmåga att hantera ett liv i fångenskap. Många av de stora kakaduorna kan inte hantera att leva i fångenskap överhuvudtaget, och seriösa fågelhållare bör tänka om angående idén att hålla sådana fåglar i fångenskap. Problemen för fåglar i fångenskap har, det måste sägas, blivit skapade av oss. Därför ligger bördan hos oss att bli aktivt inblandade i att göra betydande förbättringar med inriktning till hur vi behandlar papegojor och också att lära andra mindre informerade papegojmänniskor hur vi kan behandla dem bättre. Detta är vad jag menar angående behovet av en ny fågelhållning.
* Flyktreflex. Alla flygande fåglar har en instinktiv flyktreflex för alla faror, varesig detta är ett riktigt hot eller bara något som uppfattas som fara. Vid tecken på detta tar fåglar till luften för att flyga ovan källan till fara. Detta får dem att känna sig mycket mindre hotade. Fåglar som inte kan få höjd när de behöver (eftersom de har blivit vingklippta) kan bli extremt frustrerade då en grundläggande säkerhetsreaktion har förnekats dem. Det är vid detta lag (och inte förvånande) som många fåglar utvecklar avvikande eller såkallade "fobiska" beteenden. Det är mycket lättare att förhindra dessa än att behöva bota dem.
Författare: Greg Glendell
Översättare: Frida Nyberg
Jag har tillstånd att använda artikeln och alla bilder i den.