Det finns ett femtiotal olika papegojarter som vanligen hålls i fångenskap. Stora och små, färggranna och mindre färggranna, högljudda och mindre högljudda, livliga och mindre livliga.
Vilken passar bäst för just mig?
Fotograf: Frida Nyberg
Det finns ett drygt femtiotal arter av papegojfåglar som mer eller mindre vanligen syns som sällskapsfåglar.
De har alla olika drag i storlek, utseende, ljudnivå, sällskaplighet, aggressionsnivå, livslängd, och så vidare.
Värt att tänka på är att papegojor är inte hundar eller katter. Hundar och katter är domesticerade sedan tusentals (i hundens fall - tiotusentals) år, och vi har format dem till våra syften och önskningar. Detta har bildat alla de olika raser vi ser inom underarten hund (Canis lupus familiaris, där Canis är släktet, lupus arten varg, och familiaris är underarten hund) och tamkatt (Felis silvestris catus, där Felis är släktet, silvestris är arten katt och catus är underarten tamkatt).
Papegojor består av hundratals olika arter, som alla har max en handfull generationer bakom sig i fångenskap. De är vilda arter i sina respektive hemländer, likt kråkor, skator och blåmesar här. Du hittar inga schäfrar eller perserkatter vilda i något land, de är skapade av människor.
"Papegojfåglar" är en hel order, eller "ordo". För att få lite perspektiv på det, så säger vi såhär. Under ordern finns det tre familjer, eller "familiae". De heter Cacatuidae, Nestoridae/Strigopidae och Psittacidae.
Cacatuidae är kakaduor. De har alltså en egen familj, skilda från de andra papegojorna. Under den familjen finns fyra underfamiljer, eller "subfamilia". De heter Cacatuinae (vita kakaduor), Calyptorhynchinae (korpkakaduor och hjälmkakaduan), Nymphicinae (endast en art, nymfkakaduan) och Microglossinae (också endast en art, palmkakaduan).
Under underfamiljerna Cacatuinae och Calyptorhynchinae finns flera släkten, eller "genus". Det är under släktena vi senare hittar arterna, som Cacatua alba. Cacatua är släktet, alba arten.
För att gå tillbaka till familjerna, så finns sedan familjen Nestoridae/Strigopidae. Den innehåller bland annat Kean och Kakapon, och ingen art här hålls vanligen som sällskapsfågel, så jag tänker inte gå vidare med den här familjen.
I den tredje familjen, Psittacidae, hittar vi alla andra papegojor. Här finns två underfamiljer, till skillnad från kakaduornas fyra. De heter Psittacinae (äkta papegojor) och Loriinae (loripapegojor).
I underfamiljen Psittacinae hittar vi alltså alla äkta papegojor, allt från undulaten i Australien till hyacintaran i Sydamerika. (Jämför det med att nymfkakaduan har en helt egen underfamilj.)
Inom Psittacinae hittar vi något som kakaduorna inte har - "tribus". Psittacini är ett tribus, Psittaculini ett annat. Jag kommer i den här artikeln att använda de vetenskapliga namnen tillsammans med de svenska, för att understryka hur stor skillnad det är mellan papegojarter och exempelvis hundraser.
Vilken papegoja passar min livsstil bäst?
Som sagt så finns det mycket stor variation i många olika faktorer när det gäller papegojor. Men några saker har de gemensamt. Alla papegojor låter, alla skräpar ned, alla är mycket intelligenta och extremt sociala djur som ofta lever längre än de flesta andra djur vi håller i fångenskap.
Dock så varierar de stort i ljudnivå, vilken typ av ljud de har, på vilket sätt och hur mycket de skräpar ned, just hur krävande de är för sällskap, hur intelligenta och känsliga de är, och såklart i storleken.
Man kan i ett brett drag säga att en större fågel är svårare att ta hand om, men det finns flera lite mindre fåglar som är precis lika svåra (eller svårare) som de riktigt stora.
En större papegoja ger större bitmärken i möbler och saker, bett på människor blir värre, rösten är ofta högre, skitarna är större, dun och fjädrar är större, och framförallt kräver de en mycket stor bur. Men små fåglar kräver fortfarande sällskap, en varierad diet, duschning, utrymme, att ha det rent och städat, och så vidare.
De stora papegojorna är spektakulära och fascinerande varelser men de små förtjänar precis lika mycket kärlek och omtanke. Tyvärr har de dock pga. sitt låga pris och sin stora förekomst i djuraffärer blivit "slit-och-släng-djur" som folk köper för ett par hundralappar och sedan gör sig av med när de tröttnat. Det är inget annat än förkastligt.
Psittacidae
I Psittacidae finns det som sagt två underfamiljer, Psittacinae och Loriinae. Endast en art inom Loriinae hålls vanligen som sällskapsfågel, den grönnackade lorin, Trichoglossus haematodus.
Generellt för loripapegojor är att de äter mycket frukt och nektarblandningar, vilket gör dem svåra att mata, och deras spillning är mycket blöt, så den åker lätt på väggarna. Det torde vara den stora anledningen till att loripapegojor är så sällsynta som sällskapsfåglar.
I den andra underfamiljen, Psittacinae eller äkta papegojor, hittar vi den stora majoriteten av papegojor i fångenskap. I tribuset Platycercini finner vi bland annat undulater, kakariki och rosellor.
Platycercini
De är alla parakiter. "Parakit" är inte en benämning på en specifik grupp papegojor, utan är en beskrivning av papegojfåglar med långa, lätta kroppar och långa stjärtfjädrar. De enda långsvansade papegojorna som aldrig kallas parakiter är arorna.
Men både nymfkakaduan, rosellorna och kilstjärtsparakiterna, som alla hör till vitt skilda grupper, kan kallas parakiter.
Rosellorna, kakarikisarna och gräsparakiterna som man hittar i Platycercini ses oftast som voljärfåglar snarare än sällskapsfåglar, därför tänker jag inte behandla dem i den här artikeln.
Däremot finns, i släktet Melopsittacus, undulaten (Melopsittacus undulatus). Det är den absolut vanligaste papegojan som hålls som sällskapsfågel i världen, och av god anledning.
De är små, relativt lättskötta, låter inte särskilt högt (de låter istället nästan hela tiden), har små näbbar som inte kan bitas hårt och lever inte lika länge som stora papegojor, snarare 5-18 år beroende på vilken typ.
Utställningsundulater är ofta inavlade till den grad att de får mycket förkortade liv, en undulat ska i allafall kunna nå över tio med rätt skötsel.
Undulaten är en mycket liten papegoja med en längd på 18 cm och en vikt på ungefär 30 gram.
Fotograf: Thomas Schoch, "Epoulin10" och "Shiny Things"
Halsbandsparakit, svarthuvad dvärgpapegoja och ädelpapegoja (hona och hane).
Psittaculini
I tribuset Psittaculini hittar vi bland annat halsbandsparakiten, alexanderparakiten, ädelpapegojan och dvärgpapegojorna.
Halsbandsparakiten (Psittacula krameri) och Alexanderparakiten (Psittacula eupatria) är relativt sällsynta som sällskapsfåglar i Sverige, och ses oftare som voljärfåglar. De anses inte binda lika väl till sin ägare som de mer traditionella sällskapsfåglarna.
Detta hindrar det dem dock inte från att också kunna bli tama, trevliga tamfåglar.
Dvärgpapegojorna hör liksom undulaten till de vanligaste fåglarna i djuraffärer, och ses tyvärr också som "slit-och-släng-varor". De är mer kompakta än undulaterna, med ett gällare tjut och ett väldigt tufft temperament, men deras litenhet gör dem helt ofarliga för människor i jämförelse med de stora papegojornas bitkrafter (men de kan fortfarande bitas).
De är trevliga sällskapsfåglar som precis som de flesta andra papegojor gör sig bäst i par. De kan bli väldigt revirhävdande mot andra fåglar.
Ädelpapegojan (Eclectus roratus) är en medelstor papegoja på 36-38 cm och 450-600 gram. Till skillnad från de flesta papegojor så är de inte i monogama, utan både hanar och honor lever i polygami - alla hanar har flera honor, och alla honor har flera hanar. De är alltså lite "lössläppta", och ses pga. detta som inte lika krävande för sällskap som andra papegojor.
Detta ska dock INTE tolkas som att de inte kräver sällskap! Det gör de definitivt, men de blir inte lika lätt tjuriga enmansfåglar som inte låter någon annan fram till dess utvalda "partner" (vilket annars ofta är ägaren).
De är inte hemskt skrikiga, men har som alla stora papegojor en viss röstkapacitet.
Psittacini
Fotograf: Jason Coburn och Peter Fuchs
I Psittacini hittar vi gråpapegojan och långvingesläktet.
Grå jako är bara en art, Psittacus erithacus, men den har två underarter - den vanliga jakon (Congo African Grey på engelska), Psittacus erithacus erithacus, och Timnehjakon, Psittacus erithacus timneh. (Nyligen har dock Timnehn placerats i sin egen art, som Psittacus timneh.)
Jakon är bland de allra vanligaste papegojorna i fångenskap. Detta beror troligen på grund av deras enastående härmningsförmåga, då de inte kan skryta med samma färgstarka fjäderdräkt som exempelvis amazonerna eller arorna.
Man ska dock komma ihåg att det aldrig finns någon garanti för att en fågel lär sig härma eller prata. Även om några jakos kan hundratals fraser och ord, finns det ingen garanti för att just din jako kommer att vilja lära sig något.
Jakos ses ofta som lite fega av sig. De reagerar lätt på plötsliga rörelser och är ofta rädda för nya saker. De är känsliga och tål inte alltid förändringar, och plockar sig därför lätt. Tillsammans med de vita kakaduorna är jakon nummer #1 när det kommer till plockning.
Också gemensamt med kakaduorna har jakon sitt damm. Ett fint, fett damm som lägger sig på allt.
Timnehn är "bara" en under/art, men den skiljer sig rätt stort från sin släkting. De har en mörkare fjäderdräkt, en hornfärgad övernäbb, och med stjärtfjädrar som istället för att vara klarröda har färgen av torkat blod. Det kanske är därför som de inte är tillnärmelsevis lika populära.
De är också aningen mindre, och anses av många vara mycket härdigare i temperamentet. De är inte lika känsliga för förändringar som sin större släkting.
Fotograf: "Geek2Nurse", Bram Cymet och Arno Meintjes
Morhuvad, Meyers, rödbukad (hane), och brunhuvad papegoja.
Långvingepapegojor är ett släkte, där det vetenskapliga namnet är Poicephalus. Det finns nio arter, varav fyra vanligen syns i Sverige.
Det är morhuvad (P. senegalus), Meyers (P. meyeri), rödbukad (P. rufiventris) och brunhuvad (P. cryptoxanthus), i den ordningen. (Rödbukad och brunhuvad är ungefär lika sällsynta, medan morhuvudet leder klart i popularitet.)
De är tuffa små fåglar som anses som lämpliga fåglar för lägenheter, ungdomar och för folk som inte klarar av en riktigt stor papegoja, men de ska inte underskattas.
Inuti den lilla kroppen ryms en gäll röst och ett temperament till tusen. Även de mildare arterna, som Meyers och brunhuvad, kan vara oerhört tuffa och helt orädda för människor som är mer än femhundra gånger större än dem.
De blir lätt hormonella på våren och kan då attackera oförutsägbart (vilket dock är något som hör till de flesta papegojor). Honorna är det dominanta könet hos dessa arter, och det sägs att man bör aldrig ha två honor tillsammans.
De är rätt små papegojor, från 20-25 cm i längd och 110-170 gram i vikt, ibland större för vissa morhuvuden.
Arini
Sedan kommer vi till tribuset Arini, där vi hittar alla våra sydamerikanska papegojor, vilket också är kontinentet med flest papegojarter.
I Arini hittar vi aror, amazoner, kilstjärtsparakiter, vitbukspapegojor, pionuspapegojor med mera.
Fotograf: Peter Békési och TJ Lin
Vitbukspapegojor, genus Pionites, är två arter som i mångt och mycket liknar långvingarna. Arterna är svarthuvad (P. melanocephala) och rosthuvad (P. leucogaster). Svarthuvudet är mycket vanligare än rosthuvudet.
De har gälla tjut och är extremt aktiva fåglar - clownerna av papegojvärlden. Gillar man aktiva, lekfulla pajaser till fåglar är det här ett par arter man ska kolla in, men det gäller att man kan stimulera dem ordentligt och klarar av ett sådant aktivt sinne.
De kan också bli hormonella och oförutsägbara. De är relativt små, runt 23 cm långa med en vikt på 130-170 gram, men ofta är det "ju mindre, desto tuffare!".
Fotograf: Paul B, Alex Knowles, Lauri Väin och Jessie Terwilliger
Blåhuvad, Maximilian, vitpannad och bronsvingad pionus.
Pionuspapegojor, genus Pionus, är en grupp på åtta arter, varav fyra är mer eller mindre vanliga i Sverige.
Dessa är blåhuvad (P. menstruus), maximilian (P. maximiliani), vitpannad (P. senilis) och bronsvingad (P. chalcopterus).
De ses av vissa som den ideala "stora papegojan". De är mindre än de flesta amazoner och jakos, men större än långvingar och vitbukar, med en längd på 24-30 cm och en vikt på 200-280 gram.
Hanarna kan bli aggressiva runt häckningsperioden, men annars är de lättsamma papegojor.
Vackra fjäderdräkter, ingen särskild tendens till skrik, "lagom" storlek, ett någorlunda milt temperament och ingen särskild tendens till plockning, gör det här släktet nog till några av de mest ideala sällskapspapegojorna.
Fotograf: Mauro Guanandi, Andrei Korzun, Dave L, "Redvers", Scott, "Dwagener", Andrew Gwozdziewycz och "Goobiebilly"
Blåpannad, Venezuela, gulkindad, vitpannad, mjölnar, gulpannad, gulnackad och gulhuvad amazon.
Amazonpapegojorna består av hela 31 arter, alla i ett och samma släkte (dock lär en av arterna, Amazona xanthops, inte vara en amazon, utan har placerats i släktet Alipiopsitta), till skillnad från kakaduorna som är utspridda i en helt egen underfamilj.
Det är dock bara åtta stycken som man kan påstå att man ofta ser i Sverige.
De är blåpannad amazon, Amazona aestiva, vitpannad, A. albifrons, Venezuelaamazon, A. amazonica, gulnackad, A. auropalliata, gulkindad, A. autumnalis, mjölnaramazon, A. farinosa, gulpannad, A. ochrocephala, och gulhuvad, A. oratrix.
Blåpannan är en av de vanligaste papegojorna i fångenskap. Hos amazoner är dock hanarna mycket tuffa, och hanarna hos inte minst den här arten blir ofta (ofta, inte alltid) ohanterliga i könsmogen ålder så de säljs till uppfödare där de får vara voljärfåglar, fler ungar kläcks fram från den aggressiva hanen, och cykeln fortsätter.
Med en ägare som vet vad den håller på med är det dock en trevlig fågel, om än något högljudd. Det är något som gäller för de flesta amazoner.
Vitpannad är minst, i storlek med en stor morhuvad eller liten pionus. De sägs vara bra tamfåglar men har gälla tjut.
Venezuelan är en medelstor amazon sägs vara tillgiven och lekfull, också här rätt högljudd.
Den gulnackade är en rätt stor amazon med sina 36-39 cm och 500 gram. De är tuffa i temperamentet men goda härmare och tycks särskilt gilla att sjunga.
Den gulkindade är också en mellanstor amazon som sägs vara mjuk och lekfull.
Mjölnaren är den största amazonen som vanligen syns i Sverige, och kallas "den snälla jätten" av släktet. De kan, liksom de andra amazonerna, vara mycket högljudda. Den har tre underarter som syns i Sverige. Två av dem, A. f. virenticeps och A. f. guatemalae har blå hjässa, medan A. f. farinosa, som den på bilden, har små gula fläckar på hjässan.
Den gulpannade är en taxonomisk huvudvärk, då bara den gulpannade har flera underarter, sedan brukar vissa räkna in alla de gulnackade och alla olika gulhuvade amazoner i en och samma art, Amazona ochrocephala. Detta skapar en hel del förvirring, då de tre arterna (huruvida de nu är skilda arter är som sagt debatterat) faktiskt skiljer sig åt en del, så att sätta dem i samma art hjälper inte alls.
Men om vi bara pratar om gulpannad (A. ochrocephala ochrocephala och A. o. panamensis) så tycks de dela de gulnackades hårda temperament och förkärlek för sång. Mycket intelligenta och ofta goda härmare.
Och till sist gulhuvudet - som som sagt ofta sätts in i samma art som gulnackad och gulpannad, A. ochrocephala, men jag (bland andra) sätter den som en egen art, A. oratrix. Den anses som en god talare med stor personlighet, men är liksom många andra amazoner mycket tuff, framförallt hanarna.
Amazonernas fördelar är att de är "lagom" stora (kanske lite för stora för vissa, i allafall några arter) med ett härdigt temperament. De plockar sig mycket sällan, men det kan istället vara en nackdel då man inte vet lika lätt om de lider, medan exempelvis en jako eller kakadua visar det mycket tydligare
Trots att amazonerna alltid kallas högljudda så är det inte lätt att få tag på riktiga videoklipp med amazoner som skriker trots att de är så vanliga, medan det kryllar av klipp med skrikande aror och kakaduor.
Fotograf: Michael Gwyther-Jones, Ana Cotta och Angel Luis Gonzalez-Bonilla
Solparakit, Jendayparakit och Nandayparakit.
Kilstjärtsparakiter är små fåglar indelade på två släkten - Aratinga och Pyrrhura. De är mycket populära i USA, men ses av någon anledning nästan aldrig i Sverige.
Den mest kända arten inom Aratinga torde vara Solparakiten, Aratinga solstitialis. De är oerhört vackra men ökända för sitt mycket gälla, ihärdiga och höga tjut.
Aratingor är i överlag inga tysta fåglar, även om de kan vara mycket trevliga sällskapsfåglar så det är konstigt att de inte är vanligare i Sverige.
De är små fåglar i storlek med långvingar, med en längd på 30 cm och en vikt på 120 gram.
Mycket lik Solparakiten men med gröna vingar och mindre orange och mer gult i ansiktet är Jendayparakiten, Aratinga jendaya.
Nandayparakiten (som dock numera fått eget släkte - Nandayus) syns också ibland, och den är grön med svart huvud och näbb.
Fotograf: Brandon Lim och Bram Cymet
Grönkindad och brunörad kilstjärtsparakit.
Aratingorna är nära släkt med arorna, så till den grad att de t.o.m kan hybridisera med dvärgaror. Sedan har vi som sagt Pyrrhura, ett annat släkte som ofta syns som sällskapsfåglar i USA men mycket sällan i Sverige.
Bland dem har vi grönkindad parakit, Pyrrhura molinae och brunörad parakit, P. frontalis. Inte mycket information kan hittas om dem i Sverige, men de ses generellt som trevliga, lekfulla fåglar som är små (60-95 gram och runt 26 cm, alltså i storlek med en nymfkakadua) och rätt tystlåtna, till skillnad från sina Aratinga-släktingar.
Kvar har vi då arorna, som trots sina endast sjutton arter, är utspridda på hela sex släkten. (Till skillnad från amazonerna som är trettio arter koncentrerade på ett enda släkte.)
Det är Anodorhynchus, Ara, Cyanopsitta, Diopsittaca, Orthopsittaca och Primolius. Flera av arterna i de andra släktena har förut varit placerade i "Ara", vilket är helt felaktigt.
Bara en handfull av dessa sjutton arter är vanliga som sällskapsfåglar, så jag tar upp de som vi kan hitta i Sverige. (För information om alla arterna så har vi min artikel om bara aror.)
Fotograf: Derrick Coetzee och "Bmanpitt Rabbit"
Blågul, grönvingad/mörkröd och ljusröd ara.
Blågul ara, Ara ararauna, är bland de vanligaste av alla papegojor i fångenskap, och torde vara vad de flesta människor tänker på när de hör "papegoja".
De anses vara lekfulla, lite av clownerna bland de stora arorna, och blir trevliga om de är ordentligt socialiserade och uppfostrade. Är de inte det så kan de (som andra fåglar med stora näbbar) bli farliga djur som håller hushållet i ett järngrepp.
De är ungefär 86 cm långa med en vikt på 900-1300 gram.
Grönvingad eller mörkröd ara, Ara chloroptera (jag håller mig till att kalla dem grönvingade då det är vad deras vetenskapliga namn betyder) är med sina 95 cm och 1200-1800 gram den största papegojan som vi vanligen ser som sällskapsfågel, och de kan tävla med den allra största papegojan, hyacintaran, i storlek. Till detta har de dessutom en överdimensionerad näbb och ett vänligt sinne.
Värt att tänka på med dessa enorma fåglar är att deras röstkapacitet är därefter.
Ljusröd ara, Ara macao, förväxlas ofta med grönvingen men är mindre, har andra färger, inga röda linjer i ansiktet, och en något mindre näbb.
De är betydligt mer sällsynta än de två föregående arterna och jag vet bara om två som hålls som sällskapsfåglar i Sverige, och en av dem äger jag själv.
De lär vara känsligare än de andra arorna och kan bli bitska. Med rätt uppväxt (föräldramatad eller handmatad och inte avvand förrän vid runt ett års ålder) och en kunnig ägare finns det dock ingen anledning för att de inte ska kunna bli lika trevliga som de andra arorna.
Den är ungefär 85 cm lång och väger 1000-1200 gram.
Fotograf: "Sandysphotos2009'", TJ Lin och Chad Bordes
Brunpannad, rödryggad och blåpannad (underart D. n. cumanensis) ara.
Brunpannad ara, Ara severa, är den största dvärgaran och den minsta inom släktet Ara, med ungefär 45 cm i längd och 300-380 gram i vikt.
De kan bli trevliga fåglar, men omplaceras nu och då pga. deras "näbbighet", vilket kan leda till rent ut sagt bitska fåglar som i värsta fall blir riktiga enmansfåglar.
En erfaren arauppfödare sade att hon aldrig hört talas om en brunpanna som fungerat som en trevlig sällskapsfågel för mer än en person.
Rödryggad ara, Primolius auricollis, är en av de vanligaste arorna i Sverige, men mer sällsynt internationellt sett. De lär vara lekfulla, trevliga och busiga saker med mycket energi.
De är ungefär 42-44 cm långa och väger runt 270 gram.
Blåpannad ara, Diopsittaca nobilis, är med sina 30 cm och 150 gram den minsta av alla arorna, ungefär i storlek med en morhuvad eller en vitbukspapegoja. Liksom andra fåglar i den storleksklassen är den en riktig tuffing med mycket energi. De kan också låta en del trots sin litenhet.
Cacatuidae
Det var alla arter i Psittacidae som jag anser som mer eller mindre vanliga som sällskapsfåglar. Kvar är då kakaduorna, i deras familj Cacatuidae. Underfamiljerna Calyptorhynchinae och Microglossinae behöver jag inte ta med då det inte finns någon art där som vanligen hålls som sällskapsfågel.
Däremot finns det flera i Cacatuinae och såklart nymfkakaduan, den enda arten i Nymphicinae.
Cacatuinae
I Cacatuinae finns det två släkten eller "genus", Cacatua och Eolophus. För att ytterligare förvirra saker så finns det inom Cacatua flera undersläkten eller "subgenus". Det är inte något man uttalar i artnamnet, utan man säger fortfarande bara släkte och artnamn. (Som Cacatua galerita.)
Fotograf: Don Kasak, Clinton Steeds, Mahbob Yusof och "Hy'Shqa"
Cacatua alba, C. moluccensis, C. galerita triton och C. sulphurea sulphurea.
I släktet Cacatua, undersläkte Cacatua, hittar vi...
Albakakadua eller vittofskakadua, Cacatua alba. De är med sina 45-46 cm och 550-600 gram bland de största vita kakaduorna och den absolut vanligaste som sällskapsfågel i hela världen utom Australien (där de inte får tas in överhuvudtaget). De beskrivs mycket ofta som "kardborrefågeln" och "en bottenlös brunn för kärlek". De vill alltid ha mer uppmärksamhet och kel.
Men skenet bedrar, för oavsett hur gullig en vit kakadua kan verka med främlingar, så är det en fullständigt annan sak att leva med dem. Albakakaduan är också ökänd för att vara en hustrumisshandlare, alltså hanarna kan döda sin partner utan synbar anledning, för oss utomstående i allafall. Detta är någon som gäller alla vita kakaduor men alborna är bland de värsta.
Albakakaduan är också en mästare på att skrika. De kan skrika i timmar bara för att få höra sin egen röst, medan deras släkting molucken kanske har högre röst, men den skriker inte lika mycket.
De är också livliga fåglar som kräver din uppmärksamhet.
Moluckkakaduan, Cacatua moluccensis, är vanlig i resten av världen men inte tillnärmelsevis lika populär i Sverige. Detta kanske för att i exempelvis USA impulsköps ofta söta kakaduaungar i djuraffärer, något som inte förekommer här.
Molucken är i allafall den största av de vita kakaduorna, tillsammans med den största av gultofsarna. Längden är på 50-55 cm och de väger 700-1000 gram (jag har hört om extremfall med en jättehane på 1.800 gram). Rösten sägs vara den högsta av alla fåglar, uppemot 120 decibel (135 decibel motsvarar ett startande jumbojet).
De sägs vara mer "kungliga" och mindre fjantiga än sin släkting alban, och både tänker och rör sig långsammare. De är dock liksom sina släktingar också extremt intelligenta och känsliga. Det finns en anledning till att Moluckkakaduan anses, av papegojexperter världen över, vara den absolut svåraste fågel man kan ha att göra med.
Större gultofskakadua, Cacatua galerita, är indelad på fyra underarter. De två mindre av dem, Eleonorakakaduan (C. g. eleonora) och Tritonkakaduan (C. g. triton) finns att hitta i Sverige.
De är inte lika krävande som sina släktingar alban och molucken, men fortfarande mycket svåra fåglar att ha att göra med.
De är extremt högljudda och aktiva och kan liksom andra vita kakaduor bli både aggressiva och oförutsägbara.
Eleonorakakaduan är 44 cm lång och väger lite över 500 gram, Tritonkakaduan är 46 cm lång och väger runt 600 gram.
Mindre gultofskakadua, Cacatua sulphurea, finns indelad på antingen fyra eller sex underarter, beroende på hur man ser på saken. Flera av dem är svåra att skilja åt, men en är mycket särpräglad, och det är orangetofskakaduan, C. s. citrinocristata.
Generellt för hela arten är dock samma för resten av vita kakaduor. Hög röst, kräver mycket sällskap, intelligent och älskar fysisk kontakt, och hanarna kan bli "hustrumisshandlare". (Detta betyder dock inte att honkakaduor inte kan bli aggressiva.)
De må vara mindre, men de är inte lättare att ta hand om än sina stora släktingar, och deras näbbar är lika stora eller t.o.m större än deras nära släktingars.
De är 33-37 cm långa beroende på underart, och väger ungefär 300-400 gram.
Fotograf: Eric Bryan, Sergio Alexandro, Thomas Schultz och Jana
Goffins, barögd, rosenkakadua och nymfkakadua (hona).
Då kommer vi sedan vidare till "undersläktet" Licmetis. Där finner vi de vita kakaduorna med små, ljusa näbbar och små tofsar. De består av sex arter men endast två ses ofta i fångenskap.
Goffins kakadua, Cacatua goffini, är en av de vanligaste kakaduorna i fångenskap. De är också de minsta av de vita, med sina 30-32 cm och 300 gram.
Låt dock inte deras storlek lura dig, precis som sina stora släktingar kan även de här fåglarna bli oförutsägbara och farliga djur.
De är också mycket lekfulla och livliga.
Barögd kakadua syns inte så ofta i Sverige, men de förekommer. De är aningen större än goffinkakaduan, men liknar annars dem mycket.
De är riktigt smarta och lekfulla fåglar som (återigen, liksom de andra vita kakaduorna) lätt kan lära sig öppna lås från inuti buren. De är ungefär 37-38 cm långa och väger runt 450 gram.
Sedan finns släktet Eolophus, med sin enda art, Rosenkakaduan, Eololphus roseicapilla.
De lär vara mer lättsamma än sina vita släktingar, men är fortfarande inga lätta fåglar. De är lekfulla, utåtriktade och trevliga fåglar.
Nymphicinae
Sist, och... faktiskt minst, så har vi nymfkakaduan, Nymphicus hollandicus, i sin egna underfamilj, Nymphicinae. De är tillsammans med undulaten de enda papegojfåglar som kan ses som semidomesticerade, då de avlats i fångenskap i många decennier.
De är nog också för många den ideala sällskapsfågeln. De har fortfarande gälla tjut, de dammar precis som alla kakaduor (men inte lika illa som de vita), de kräver fortfarande mycket sällskap, men de är betydligt mer lättsamma än de flesta andra papegojor och de är definitivt den enda kakaduan jag skulle rekommendera någon.
De är runt 30 cm långa och väger 80-100 gram, vilket gör dem till den minsta kakaduan.
De kan leva i över trettio år med god skötsel, men blir oftast inte äldre än tjugo.
Författare: Frida Nyberg
Jag har tillstånd att använda alla bilder i artikeln men vill på intet sätt antyda att fotografernas åsikter reflekterar mina.
