E-post     Lösenord       Glömt lösenord? 


Artiklar » Filosofi och papegojhållning i stort » Papegojor och människor - ett förhållande i konflikt

Papegojor och människor - ett förhållande i konflikt

1 röster


Vi har alla sett papegojungarna i djuraffärer. De är så hemskt söta - hjälplösa, gosiga varelser som kräver vår uppmärksamhet. De drar i våra hjärterötter medan de tigger för varm mat och trycker sig mot oss. Vi har läst många artiklar om deras intelligens och vördar deras förmåga att konversera i våra språk. Vi är väl medvetna om hur hisnande vackra de är när de är fullfjädrade vuxna.


Fotograf: Derrick Coetzee
En vingklippt såkallad Camelotara, en hybrid med 75% ljusröd ara och 25% blågul ara i sig.

Men är du medveten om att de tusentals kronor du spenderar på detta förtjusande "sällskapsdjur" troligen kommer vara ett slöseri på pengar? Du bara satsar dina surt förvärvade slantar i hopp om att ditt nya inköp kommer behålla de där gosiga bebisdragen.

Papegojor är vilda djur, även om de kläcktes i fångenskap. Deras naturliga längtan om att få flyga och leva i flockar med andra fåglar av samma art förblir intakta. Som ett vilt djur, växer de verkligen upp.


En vild papegoja

En vild papegoja i naturen kläcks i en tyst, mörk hålighet i ett träd. Denna papegojunge är nästan aldrig ensam. Föräldrar och syskon är där i denna trygga, tysta plats för att mata och vårda varandra. Allt eftersom tiden går, växer denna unge fram vingpennor, tränar korta hopp i boet med sina syskon, och slutligen lär den sig lämna boet och flyga själv.

Han lämnar inte sin familj vid ung ålder - snarare lever den just flygfärdiga ungen i trygghet med sina föräldrar i flera månader eller till och med år, beroende på arten.

En dag sätter hans hormoner i fart. Han äter och överlever rätt bra på egen hand, och nu har tiden kommit då han ska lämna sin flock och starta en ny familj. Och iväg flyger han.


Fotograf: Sinead Firel
En typisk bur för stora papegojor i många länder, inte minst i USA. Den här modellen kallas ofta
"stor" eller t.o.m "enorm" även för stora kakaduor och aror, men i själva
verket är det knappast stort
för en fågel som knappt kan spärra ut sina vingar i den, än mindre flyga.


En papegoja i fångenskap

Papegojor som fötts upp i fångenskap tas bort från sina föräldrar vid en mycket tidig ålder. Om de har tur nog att ens ha träffat sina föräldrar så är de vanligtvis tagna långt före avvänjning. Många gånger tas papegojor som ägg innan de kläcks och läggs i kuvös. Ungen är sedan "handuppfödd", en term använd av uppfödare för att ge skenet av en mild, vårdande upplevelse.

Verkligheten är att papegojungar sällan föds upp av kärleksfulla händer, ungarna matas med en spruta. I storskaliga uppfödningar är de ofta sondmatade med lite eller ingen kontakt med artfränder, eller ens människor.

Istället för den ständiga värmen och tryggheten av en förälders ständiga närhet i den varma, mörka håligheten i ett träd, placeras en fångenskapsuppfödd unge vanligtvis i en liten, starkt upplyst plastlåda, ensam. Istället för uppmuntran av förälder och syskon, får han bara kontakt med en varm kropp mycket kort när han matas. När han försöker flyga är hans vingar klippta för att förhindra fortsatta försök. Nu är han ett bytesdjur som är berövat av det enda försvar han en gång hade. Då han inte längre kan flyga, är hans enda försvar nu hans näbb. Människor lär fåglar omedvetet att bitas. Borde vi inte förvänta oss ett bytesdjur uppfött av rovdjur att ha nedsatt beteende- och/eller psykologisk utveckling? Och vi undrar varför fångenskapsuppfödda fåglar plockar sina fjädrar?

Denna förvirrade och känslomässigt berövade unge säljs sedan till en människa som onekeligen älskar denna fågelunge. Denna person, som vi nu kommer kalla Sally, föder upp denna papegojunge med de bästa avsikter. I början frodas deras förhållande.

Tiden går och snart, månader eller år senare, blir denna papegojunge könsmogen. Han säger till Sally på sitt eget papegojsätt, "Tack, Mamma. Jag älskar dig men nu är det dags för mig att ge mig av och hitta mig en söt liten Rosalita." Och iväg flyger han.

Bara för att slå in i burgallret.

Chockad, försöker han detta om och om igen. Strömmande i hans blod ligger instinkten att lämna boet och återupprätta sig i en ny flock, men han kan inte. Frustrerad och arg, försöker han få Sally att förstå att han måste lämna boet och skriker och biter henne. Hade Sally tagit sig tiden att lära sig en papegojas naturliga kroppsspråk, hade hon förstått detta krav. Sally hade lärt sin fågel att tala svenska, men hade inte förmågan att förstå hans eget språk.

Språket hos en vild papegoja inkluderar hårfina detaljer såsom svaga uppfluffningar av fjädrarna, variation i tonhöjden bortom vår hörselförmåga, utbredande av stjärtfjädrarna, olika kroppshållningar eller utvidgande av pupillerna. Människor har inte en chans att förstå eller ens lägga märke till alla dessa små detaljer och tolka dem korrekt. Efter månader, eller till och med år av frustration, vet Sally varken ut eller in och kan inte se någon annan lösning än att ge upp hennes kära "bebis".

Så kommer han till att leva med Joan, John eller Carmine. Individen spelar ingen roll - allt som spelar roll är att han har hittat en ny flock. Från fågelns synvinkel har han lämnat sina föräldrar och hittat en partner till slut! Woo-hoo! Livet är underbart för ett tag, tills fågeln blir frustrerad igen, och sökandet för en passande partner fortsätter. Så iväg flyger han.

Bara för att slå in i burgallret.

Och cykeln börjar igen.

Detta scenario är typiskt för den stora majoriteten av papegojor i fångenskap. Detta resulterar i tusentals oönskade, psykologiskt skadade och/eller fysiskt aggressiva papegojor. Dessa fåglar hamnar vanligen "förvarade" i folks garderober, källare, eller garage i ett försök att slippa de oupphörliga skrikanden och aggressiva beteenden som kommer med psykosen av en fängslad existens. Många av dessa fåglar blir ofta sålda till uppfödare - vilket bara förevigar problemet - av deras kärleksfulla vårdnadshavare som helt enkelt tappade förtroendet till fågeln. Fågeluppfödare tar chansen att ta vilken gratis fågel som helst, med vilken denne kan göra pengar.

Michael Schindlinger, en Etolog vid Harvard University, är citerad från The Fire and The Wings,* en dokumentär som konturerar problemen med papegojor och husdjurshandeln. Han förklarar hur han rådlägger folk med skrikande fåglar:

"Beteenden i ett ekologiskt sammanhang [är] ofta det enda sättet att förstå, till exempel, varför din papegoja skriker. Låt oss titta på miljön från vilken denna papegojart härstammar - så visar det sig, stora individuella områden med långdistans-kommunikation mellan grannar. Vanligtvis ropar de inte till fågeln en meter bort, de ropar till fågeln trehundra meter, eller en kilometer bort... I den sammanfattningen kan vi se skrikande inte som ett olämpligt beteende, utan ett lämpligt beteende i fel habitat."

Många av dessa fåglar lider i många, många år utan att någonsin få lindring. De göms från allmänhetens ögon och fördärvas långsamt, och de förlorar just de egenskaperna som drog vår art till deras - frihet, värdighet, skönhet, lojalitet och elegans. Deras själar har knäckts. De majestätiska varelserna är förbannade med en genomsnittlig livslängd i fångenskap på femtio till sjuttiofem år, ibland mer.


Fotograf: Chris Murray
En vitpannad amazon i en mycket liten, helt felinredd bur. Fågeln har stympade vingar,
ingen sysselsättning och den sitter på en stålpinne.

Greg Glendell, en av världens ledande fågelbeteende-experter, har detta att säga om papegojor i fångenskap:

"Den där amazonen... den där jakon, i djuraffären, eller uppfödarens garage, född och uppfödd av något främmande däggdjur vars egna lagliga rätt på denna planet är tvivelaktigt i sig självt, flyger fortfarande över regnskogarna där det utvecklades för 130 miljoner år sedan.

Varje fjäder på dess kropp, varje liten cell i dess väsen har utvecklats för att låta fågeln flyga i höga hastigheter genom en forntida värld vi redan har fördärvat. En fågels hängivenhet till flygande är så fullständig och komplett som det är möjligt att föreställa sig. I de fyra och en halv miljard åren denna planet har existerat, har inget kommit i närheten av fåglar och deras flygande livsstil. Formen, strömlinjeformen, andningen, luftsäckarna, de massiva bröstmusklerna, de specialiserade röda blodkropparna, den papperstunna huden, till och med luften i dess skelett och de där 170-bilder-per-sekund-ögonen som skannar av världen med en hastighet vi inte kan föreställa oss, dessa saker är den där blåpannade amazonen, den där jakon som sitter dystert med stympade vingar i någon kundvagnsstor bur. Tusen år av grymt "domesticerande" kommer inte ta bort den där fågelns hängivenhet till dess 130 miljoner år av evolution, bara ett tusen år av domesticerande har inte stoppat en kyckling från att skrapa jorden om det någonsin får chansen att göra så innan dess strupe är avskuren för pengarna den skapar för Kentucky Fried Chicken."

Han fortsätter med att prata om att bura in fåglar:
"Det går väldigt bra att säga att folk ska inte känna sig skyldiga av att invalidisera fåglar, men betyder detta att det är ok för oss att vara skuldfria när fåglarna måste lida de onödiga kränkningarna av berövad rörlighet, eller för att använda en annan förskönande omskrivning, om du har fisk, de måste ha vatten. Om du har hästar, de måste ha utrymme och tid att springa och galoppera. Om du har barn, förhindrar du dem från att någonsin springa? Sätter dem i en rullstol för hela deras liv för att det är "säkrare för dem"? Varför får fåglar, och framförallt papegojor, alltid den värsta tillvaron i fångenskap?"

Fåglarna som klarar sig ur garderoberna hamnar ofta på lokala, "humana" härbärgen. Dessa härbärgen är redan överbelastade med oönskade hundar och katter att de helt enkelt inte har platsen för att hysa papegojor, för att inte tala om personal att sköta dem korrekt.

The Massachusetts Society for the Prevention of Cruelty to Animals (MSPCA) har erkänt att de har avlivat fåglar. Carter Luke, Vicepresidenten för Animal Protection hos MSPCA, har detta att säga om papegojor i fångenskap:

"Över de sista tio åren har det verkligen blivit en explosion i fågelägarskap. Jag vet en hel del fågelräddningsgrupper som redan har kommit upp och jisses, de är alla fulla! De är verkligen fullpackade. Problemet är att folk skaffar sig fåglar utan att tänka."

Animal Rescue Leage of Boston har nyligen efterfrågat hjälp i att bestämma vilka av deras som ska avlivas (med andra ord, dödas) på grund av beteendeproblem, och vilka som ska adopteras ut. Med tanke på de naturliga instinkterna som så starkt driver en fågel, kombinerat med bristen på tidig socialisering av ungar hos "papegojfabriker", så är det inte långsökt att spekulera att de allra flesta fåglar som hamnar i härbärgessituationer kommer uttrycka vissa beteenden. Personalen kommer troligen tolka dessa beteenden som aggressiva, när det i själva värken helt enkelt är ett uppvisande av normala tendenser hos ett vilt djur i fångenskap. Slutresultatet för dessa missplacerade fåglar som hamnar på dessa härbärgen är att de kommer in i byggnaden, men får aldrig någonsin chansen att bli adopterade.

De tursamma fåglarna hamnar till slut på en "no-kill", fågelspecialiserat räddningshem. Det är uppskattat att det finns ungefär 200 av dessa härbärgen i hela USA (dock inga alls i Sverige, översättarens anm.). Många av dessa organisationer uppvisar en stor kunskap om behoven och begäran av en typisk vild papegoja och strävar efter att införliva dessa behov in till en fångenskapssituation närhelst det är möjligt. Detta inkluderar, men är inte begränsat till: Friflygning, varierad diet inklusive färsk mat, träd och växter som är säkra att tugga på, och framförallt, sociala artfränder med vilka de kan forma en starkt bunden flock.


Fotograf: Allison
Två ljusröda aror som bor på ett räddningscenter.

Michael Schindlinger ber allmänheten att spendera sina pengar visare:

"Istället för att spendera 10.000 på att köpa en papegoja, varför kan du inte spendera de pengarna på en flygplansbiljett och ta en semester som du aldrig kommer glömma, spenderande en vecka eller två med vilda papegojor? Och värdet av det, inte bara vad gäller din egen upplevelse och att ta med den upplevelsen hem att dela med andra människor, utan värdet av att visa de lokalboende - som lever där papegojorna är - att de fåglarna är värda en hel del för dem ekonomiskt som vilda papegojor."

För att göra en skillnad på överbefolkningen av papegojor är månadsgivna donationer till räddningshem alltid uppskattade liksom tid spenderad som volontärjobbande med fåglarna där. Ett annat sätt du kan hjälpa dessa missförstådda fångenskapshållna papegojorna är att helt enkelt handla med medkänsla. Marc Johnson, grundare och direktör för Foster Parrots. Ltd., erbjuder följande tankar:

"De flesta som önskar skaffa en papegoja som sällskapsdjur gör det av helt fel anledningar. Folk som söker efter en annan egendom, en statussymbol, en fågel som talar, visar upp trick, eller sjunger "Yanke Doodle Dandy." Snarare borde de handla utifrån den humanitära längtan till att hjälpa ett vilt djur, ett som aldrig bad om eller valde att bli ett husdjur, ett som förtjänar ett värdigt liv, utan förväntningar fastsatta."

Olyckligtvis för fåglarna så är räddningshem kostsamma att hålla. Hjälp gärna lokala räddningshem och bli involverad i att pressa adoption av omplaceringsfåglar. Detta problem kan bara läkas genom en kampanj för allmänhetens uppmärksamhet. Och allt börjar med dig.

Författare: Tami Myers och Mary Margison
Avian Welfare Resource Center
Översättare: Frida Nyberg
Jag har tillstånd att använda artikeln och alla bilder i den,
men vill på intet sätt antyda att fotografernas åsikter reflekterar författarnas eller mina.




Inlägget är publicerat av Frida Nyberg (parrotjungle) 2011-07-27 22:51:55 ,uppdaterad 2011-08-15 14:21:38


Kommentera


 

 


Kommentarer