I den här artikeln tittar Greg Glendell på de vanligaste beteendeproblemen hos sällskapspapegojor. Vissa av de uppenbara anledningarna till dessa problem är diskuterade, liksom hur lätt man kan få tag på djur med komplexa behov. Användandet av tillämpad beteendeanalys i beteendemodifikation är också diskuterat.
Fotograf: Andrew Ranta
En svårt plockad blågul ara, Ara ararauna.
Synen av en illa plockad papegoja på djursjukhuset med dess ägare som hoppas på någon form av 'bot' är allt för vanlig. I vissa fall har fågeln plockat 90% av sina egna fjädrar och kanske till och med stympar sitt eget kött. Man kan fråga sig varför en sådan syn är så vanligt bland papegojfåglar. Det är förstås lika lätt att skaffa dessa 'exotiska' djur som det är att skaffa sig en hamster, en råtta eller en guldfisk. Köpare behöver bara vara över sexton år gamla. De flesta behoven av arter som små, domesticerade gnagare kan mötas när de hålls som sällskapsdjur och deras behov är inte särskilt krävande för deras skötare. Inte heller lever dessa djur särskilt länge. Omvänt sett så har de medelstora och stora papegojorna komplexa behov och samma livslängd som en människa (Low 1992). Hursomhelst, det är lika lätt att skaffa en papegoja som det är att skaffa vilket vanligt djurslag som helst och denna lätthet av införskaffande bär ingen relation till kunskapen som krävs för att sköta det djuret bra. Det här är kanske hjärtat av problemet när vi ser på kvaliteten av skötseln som många papegojor får som sällskapsdjur.
Medan skicket på fjäderdräkten hos vilda papegojor varierar och dessa fåglar kan förstöra varandras fjädrar så finns det inga händelser med självdestruktivitet hos vilda papegojor; det beteendet förekommer bara hos fångenskapshållna fåglar. Här verkar tillståndet vanligare hos ensamma (burhållna) sällskapsfåglar i motsats till voljärfåglar vilka har sällskapet av sitt eget slag. Eftersom det mycket väl kan vara dietrelaterade och medicinska problem som bidrar till självdestruktivitet hos papegojor, ska dessa aspekter alltid undersökas när man tittar på en fågel i det här tillståndet. I vilket fall som helst så inkluderar självdestruktivitet alltid ett beteendemässigt komponent eftersom fågeln gör ett aktivt val att skada sin egen kropp, så denna aspekt måste också undersökas.
Vi vet att när ett djur är frustrerat av sina beteendemässiga behov, så blir djuret sårbart för beteendeproblem. Engbretson (2006) skriver: "Friheten att uttrycka normala beteenden och friheten från smärta tycks vara oupplösligt länkat till fångenskapshållna papegojor och andra fåglar hållna som sällskapsdjur." Vi har inte många detaljerade studier av den beteendemässiga ekologin av många arter av vilda papegojor, men vi vet att de är mycket sociala djur som vanligen spenderar det mesta av sin vakna tid med att leta efter många olika sorters mat, flyga, och putsa varandra. Birchall (1990).
Fångenskapshållna papegojor är inte bara obenägna att utföra många av deras normala, naturliga beteenden, utan är också utsatta till en rad av andra vanliga åtgärder inom fågelhållningen vilka troligen endast förvärrar beteendemässig frustration. Dessa inkluderar berövandet av föräldrarna (handmatning), att vara instängda i små burar den mesta tiden, berövad av flygande genom vingklippning och att vara hållna i ensamhet. Det är dags att granska hur papegojor produceras och hålls i dagsläget.
Fotograf: Okänd.
Två små vittofskakaduor (Cacatua alba) som handmatas för husdjurshandeln.
Handmatning
Medan vissa fågelhållare låter några av deras avelspar föda upp sina egna ungar, så är de allra flesta papegojor handmatade. Även innan handeln och importen av viltfångade fåglar in i EU tog slut förra året, var de flesta fångenskapsuppfödda papegojor som var destinerade för husdjurshandeln handmatade. Handmatningsprocessen kan börja med att man tar bort äggen; dessa blir istället artificiellt inkuberade. Anledningarna för handmatning är i stort sett kommersiella. När ägg tas från en ruvande hona stimuleras hon att ersätta sin "förlorade" kull, så fler ägg kan komma från henne varje år än på naturligt vis. Som ett resultat av att födas upp av människor som nykläckta, visar handmatade papegojor undergivna beteenden mot människor. Detta drag fortsätter, åtminstone tills fågeln mognar vid 2 till 5 års ålder (beroende på art). De undergivna beteendena försäkrar att fåglarna är lätthanterliga och kan hanteras av potentiella köpare, och "gos-tama" papegojor säljer mycket fortfare än de som inte är så tama.
Vid sexuell mognad tenderar många handmatade papegojor att uppvisa sexuell prägling på människor. Processen av att handmata har skadliga effekter på beteendet av gråpapegojor när de mognar (Schmid, Doherr och Steiger 2005). Många beteendeproblem visar sig mycket väl inte förrän när fåglarna blir unga vuxna. Vanligen inkluderar dessa problem över-bindande till en medlem i hushållet och aggressivt bitande mot någon som närmar sig fågelns utvalda person. Fågelns normala kontaktrop kan ofta eskalera till skrik varje gång den utvalda personen lämnar rummet, så fågeln blir en 'skrikare' eller en ljudstörning. Dessa sexuellt präglade fåglar upplever frustrationer som de inte klarar av.
Dessa fåglar är då mer sårbara för en rad av oönskade beteenden, av vilka de vanligaste är stereotypier och självdestruktivitet mot fjädrarna; dessa tenderar att visa sig när fåglarna mognat. Så handmatningen, eller vad vi snarare borde kalla föräldraberövande, placerar en tidsinställd bomb med 2 till 5 års försening i beteendeproblem. Mycket riktigt, enligt Schmid, Doherr och Steiger verkar de maladaptiva beteendena hos en handmatad fågel i stort sett i proportion till mängden föräldraberövande den upplevt. När fåglar är delvis föräldrauppfödda (inte tagna från boet förrän åtminstone åtta veckors ålder) lider de av färre beteendeproblem som vuxna än de som blivit handmatade från dagen de kläckts. Förutom skadliga beteendeproblem orsakade av handmatning så kan det bli skadliga fysiska effekter som inkluderar osteodystrofi (Harcourt-Brown, 2003, 2004).
Fotograf: "The Gut"
En blågul ara som troligen bitit av ving- och stjärtfjädrarna själv, eller fått dem utslitna av andra fåglar.
Berövande av flygförmågan
Fåglar använder deras flygförmåga för att fly från många skrämmande situationer. Medan denna flyktrespons är fågelns viktigaste mekanism för att undvika rovdjur, så är den också använd för att undvika en rad andra negativa sammandrabbningar. Men papegojor, även omogna ungar, är ofta utsatta för vingklippning. Klippta fåglar kommer fortfarande uppvisa detta fly-genom-att-flyga-beteende då de inte har någon särskild kontroll av den impulsen. Sådana fåglar är då utsatta för kraschlandningar och att skadas. Så en redan skrämmande situation blir förvärrad av fågelns ofta smärtsamma kraschlandningar. Sådana händelser skulle inte hända hos den vilda fågeln, eftersom en vild fågel som inte kan flyga inte skulle leva länge. Dessa händelser kan utlösa så-kallade 'fobiska' beteenden hos papegojor. Fobiska papegojor uppvisar en uppenbarligt överdriven rädsla som respons för 'harmlösa' situationer (Luescher, 2006).
Enligt författarens erfarenhet så har många fobiska fåglar nedsatt flygförmåga; antingen från vingklippning eller fjäderplockning. Då dessa fåglar inte kan göra något av deras flyktreaktion är deras 'fobi' trolig att blir förstärkt varje gång de försöker undvika en skrämmande händelse. Om de inte försöker 'fly' från problemet för de inte kan, och också skadar sig själva när de kraschlandar, så är smärta och rädsla vanligare och mer 'oundvikliga' verkligheter för dem. När fobiska fåglar får tillbaka flygförmågan (genom ympning eller avlägsnande av fjäderstumpar så att de kan ersättas) växer deras självförtroende och deras rädslefyllda reaktioner tenderar att minska. Då klippta fåglar riskerar att bryta av sina växande blodfjädrar, erbjuder ympning även gott skydd medan dessa fjädrar växer tillbaka. Icke vingklippta fåglar kan såklart lätt lära sig att flyga till och från sina skötare på kommando och detta undanröjer 'behovet' av vingklippning.
Överanvändning av buren
Om hundar och katter skulle stängas in i små burar och bara släppas ut en timme eller två varje dag så skulle vi inte bli förvånade av att se fler fall av 'beteendeproblem' hos dessa djur. Fångenskapshållna fåglar är av standard ofta instängda i burar för större delen av sina liv. För papegojor leder överanvändande av små burar, vilka också ofta är utan miljöberikning, till stereotypiska beteenden, inte minst rastlöst springande fram och tillbaka i buren och plockning (Meehan, Garner och Mench 2003). Men då fåglar haft många timmar ute ur sina burar varje dag och är försedda med en stumlerande miljö vilken inkluderar möjligheter att leta efter mat så löper de betydligt mindre risk att lida av beteendeproblem. Utan direkt, fysisk kontakt med sina skötare eller andra fåglar så sitter den inburade fågeln i princip i isoleringscell.
Medan fångenskapshållna papegojor ofta utsätts för vissa eller alla av de ovanstående förhållandena (förhållanden som är skadliga för deras beteende och behov) har de ett till vanligt problem. Detta relaterar till hur deras skötare interagerar med dem när de är utanför buren.
Fotograf: "Cara_VSAngel"
En Moluckkakadua (Cacatua moluccensis) i en bur som inte bara är på tok för liten för någon fågel att vistas i mer än korta stunder, utan som också är nästan helt utan sysselsättningar.
Relation med ägaren och tillämpad beteendeanalys
Om fågelns ägare kan bli övertalad att ge fågeln en mer stimulerande miljö vilken inkluderar flera timmar utanför buren varje dag, anordningar för att leta efter mat och flygtillfällen så är fågelns generella frustrationer reducerade; men vissa oönskade beteenden som bitande och plockning kan fortfarande förekomma. Att ändra på dessa beteenden kommer att kräva ett mer fokuserat, vetenskapligt närmande från fågelns ägare. I författarens synpunkt så är det mest effektiva sättet för att reducera och till och med eliminera oönskade beteenden att använda metoder grundade i tillämpad beteendeanalys (TBA). Användandet av TBA för att modifiera vissa papegojbeteenden har förespråkats i några år av Dr. Susan Friedman (se www.thegabrielfoundation.com) i USA. Effektiviteten och lämpligheten av TBA ligger i dess användande av positiv försärkning (belöning) för önskade beteenden medan man undviker negativa interaktioner med fåglar som bestraffning eller negativ förstärkning.
Belöningarna som används beror i princip på den individuella fågeln. Vissa svarar mycket bra på belöning i form av mat, andra 'jobbar' för lite kli på huvudet eller tillgång till favoritleksaken (Glendell 2007). När något oönskat beteende uppstår, är det ett ofientligt närmande som gäller. Fåglar är inte tillrättavisade eller 'utmanade' för något oönskat beteende. Idén att dominera en fågel och tvinga den att göra vissa saker och att vara 100% lydig är avvisat, i stort på djurskyddsgrunder. Som de mycket sociala djur de är kan en papegojas behov av sällskap användas för att få den att låta bli oönskade beteenden. Så, instället för att sätta tillbaka en 'olydig' fågel till sin bur som respons för något oönskat beteende, går ägaren lugnt ut ur rummet för några minuter så fågeln blir ensam. När fågeln förstår kontakten mellan ett oönskat beteende och att dess favoritperson lämnar den, uppmuntras den att sluta med beteendet. (Översättarens anm: Egentligen kan det här ses som bara en annan form av bestraffning, om än en mindre våldsam sådan.)
För att göra riktiga framsteg i skötseln av sällskapsfåglar, behöver många 'traditionella' utövningar (framförallt många avikulturella utövningar) få ett slut. Ett slut på handmatande - helt enkelt låta papegojor föda upp sin egen avkomma - kommer definitivt hjälpa. Att träna fåglar att acceptera simpla flygkommandon från sina ägare tar bort 'behovet' av vingklippning och de flesta fåglar lär sig dessa kommandon inom några få dagar. Att försäkra att ägare är fullt medvetna om sina fåglars behov av att spendera tid utanför sina burar många timmar om dagen kommer också hjälpa. Allt det här kräver förstås att folk ändrar sitt eget beteende, och det är alltid den verkligt svåra uppgiften för både veterinärer och beteendevetare.
Författare: Greg Glendell, 2008
Översättare: Frida Nyberg, 2011
Jag har tillstånd att använda artikeln och alla bilder i den, men vill på intet sätt antyda att fotografernas åsikter reflekterar författarens eller mina.